In the Corner of My Bento Box.

Det har varit en riktigt bra fredag idag.
Vädret, människorna, mitt jobb, vänner, after work i solen, födelsedagskalas, cyklande, med mera. Har trippat runt i min snygga pennkjol och en vit t-shirt med fåglar på en notrad och bara känt mig allmänt fin och piffig. Nu är jag dock så trött att jag stupar. Imorrn planerar jag för loppisfynd med brorsan, plus en massa annat. Helgen ser ut att fortsätta i samma toppenanda som den har börjat.
Nattinatti!

När fantasin och energin börjar ta slut är det lätt att man istället upptäcker sådana viktiga saker som hur ohygieniskt ens klockarmband är...
Nu måste jag nog bryta mönstret och resa mig upp ett tag. Lite kaffe på det kanske, eller nej, vatten får det bli. Kolsyrat.
Åh, jag vill bara gå ut och fotografera och cykla runt i stan istället!
Men snart så...

Sitter och försöker skissa på jobbet. Det är alltid lite klurigt och kräver både fokus och inspiration. Men samtidigt är det förstås väldigt kul. Vädret ute är ju dock så vackert att man inte vet var man ska ta vägen, fast egentligen vet man ju det. Det är ju ut man ska såklart! Igårkväll lydde jag mitt eget råd och cyklade in till stan och promenerade med mamma runt Strömmen. Kvällssolen gjorde det galet vackert, minst sagt. Nu är det såklart som vanligt också, plötsligt lever stan upp. Alla är ute, man hör musik och skratt och uteserveringarna fylls med människor. Jag blir så glad av att se att staden är sådär levande igen. Nu är sommaren verkligen inte långt borta.

Just nu ska jag ut och njuta av den härliga försommarkvällen! Vilket ljus, I love!

Häromdagen hittade jag ytterligare en skatt i mina snygga stad! Fast jag fotade den först idag.
Två stora helbladiga askar stod och gömde sig, fast ändå inte, bland lindarna vid promenaden. Om det är något träd som är mitt favoritträd så är det nog lätt helbladig ask. Jag menar, vem vill vara som alla andra? Dessutom har bladen en supersnygg form.

På väg hem från jobbet kände jag mig lite matt. Så när jag cyklade förbi den övergivna parkeringsplatsen med de stora oxlarna som alla stod i blom så svängde jag in. Där inne bland vildvuxna ogräs, gamla berberisbuskar och de fina oxlarna kunde jag gömma mig en stund. Visserligen ligger det lite utanför stan, men det kändes som om jag var rätt långt därifrån. Som en hemlig grön plats bara för mig. Bland blommor och udda ting, så som lite asfaltssnuttar, skräp, avlagda bildelar och några tågvagnar, kunde jag känna mig lugn.
Ibland, som idag, gjorde det mig lite ledsen när det känns som att folk har glömt poängen. När folk har glömt att det måste finnas lite kärlek också. Lite kärlek till det man faktiskt tycker om och det som en gång fick en att välja just det som prio ett i livet.
Därför var det som en befrielse att få gömma sig inne bland de crazy blommande oxlarna.
Nu kan jag andas lite lättare igen.

Just nu känner jag att jag starkt ifrågasätter min uppfostran.

Det blev utgång igår. Jag, brorsan och L cyklade in till stan i kvällssolen. Hamnade så småningom på det enda stället som riktigt var alternativet den här kvällen. Och inte var det ett särskilt bra alternativ. Ibland blir man ju bara så rädd för den här hemstaden som jag påstår mig vara nyförälskad i.
Men jag antar att det är så det är.

När vi gick hem hade det börjat ljusna och stan var vacker igen. Tänk att nätter kan vara så korta. Att rulla fram på sin cykel i morgonens första ljus är lite som att vara enväldig härskare på lilla jorden. Här finns allt och lite till, du är odödlig när morgonens sol träffar hustaken med sina första strålar. 

Om jag inte var nöjd med kvällen i övrigt så gjorde hemfärden den värd alltihopa. Och det var ju faktiskt inte det minsta fel på sällskapet heller, icke att förglömma.

Jag känner mig trött, jag är trött. Jag blir trött...
Har ätit alldeles för mycket av buffén, som en girigt fattig student.
Önskar att det aldrig hade hänt.
Tog en hel del fina bilder också, men vet inte om jag vågar hänga ut dem här.

Varför är en del människor så om sig och kring sig jämt? Kommer jag också bli sån? Jag oroar mig lite.

Har fått skoskav igen, vad har hänt med mina fötter? Vi som ska gå ut ikväll... kan jag inte ha min högklackade skor vet jag inte om jag vill.
Gå ut, det känns som ett projekt med megaproportioner.... när man egentligen bara gör det för att det är kul.
Men just nu känner jag mig lite ful.

Igår kände jag mig så glad och vuxen. Idag känner jag mig som en grinig unge.
Tänk att det ska vara så svårt.

Vem är det som ställer alla krav egentligen? Jag eller världen?
Jag vill vara den där personen jag var igår. Det var bättre förr. Fast ja, inte för långt tillbaka förstås.
Men kanske ett steg i rätt riktning om man vill vara som sig själv, ibland, och inte som någon helt annan i alla fall.

Äh, hejdå.

Hej!
Jag är rätt trött, men väldans nöjd, med det mesta. Att slappa på fredagen efter en veckas jobb eller plugg är tamejfasen något av det skönaste som finns! Mjukisbyxor på och popcornen är poppade. I love popcorn.
Igårkväll cyklade jag ner till hamnen för att se ostindiefararen. Så fin! Tänk om alla skepp såg ut så där idag, vad mycket trevligare det skulle vara.

Yes, nu tänker jag sluta för dagen, ta min cykel och bege mig till ett mysigt café för att njuta av eftermiddagen!  Vädret är ju tipptopp, om än något kyligt i luften. Jag tar min snygga skinnjacka på såklart. Kanske blir det en cappuccino... eller ett secondhand-fynd!
Tjing!

Kan inte låta bli att tycka att cykeln är det absolut ultimata sättet att ta sig runt i en stad så länge vädret också håller med. Trivsamt, lagom snabbt och med tid att se på allt det sköna. Inte är det särskilt krångligt att ändra sig och slå en rundpall heller. Eller att cykla fram och tillbaka och upptäcka nya små vägar och skrymslen. Så här såg det ut igår när jag tog en fruktpaus nere vid kajen.

Att jag tycker det är grymt att bo i en arbetarstad! Speciellt en så snygg som min!
(Trodde inte det var möjligt att bli nyförälskad i sin gamla hemstad...?)

Idag har jag varit runt, runt i innerstan och tittat på grönytor. Och det gör mig så förbannad, och ganska så ledsen och rätt uppgiven... för de enda som nyttjar parker och grönytor dagtid en vardag, verkar vara alkisarna. De fanns i nästan varenda park. Är det för dem som vi landskapsarkitekter ritar nya parker?
Vad gör alla andra människor, jo, de jobbar såklart, eller går i skolan. Och sen blir det kväll och mörkt och då kan man ju inte heller gå ut för då blir man ju våldtagen. Och ju färre som går ut, desto farligare blir det ju för de som faktiskt vågar sig ut.

Det blir en ond cirkel, av fega, trygghetsnarkomaner till svenskar!
Så ut med er, för helvete! Gå ut på stan, gå ut i kvarteret eller runt gatan. Sluta skjutsa era barn till skolan.

Lev ett liv utomhus också, så att inte de enda som gör det är de som vi till alla pris försöker glömma att de existerar. Då är det inte så konstigt att de tar våra utemiljöer och gör dem till sina revir dit vi inte längre vågar oss ut.

Jepp, så var det kutat och klart. Det gick helt okej och det är ju så fint ute. Med syréndoft i näsan kan man nästan inte göra annat än springa lite till. Nyduschad nu, dags för lite mys framför tv'n och fil med lite hemmagjord rabarber i sockerlag. Mmm...

Är det möjligt? Har nog aldrig tyckt att det varit så skönt att komma igång med jobb eller skola förut, som jag tyckte idag. Men å andra sidan har jag aldrig fått ha en sådan paus som jag haft det här året innan i mitt liv heller. Men nu har jag ett kul jobb dessutom, ett riktigt arbete. Med viktiga möten att vara med på. Väldans trevligt helt enkelt. Imorgon börjar jag med mitt eget projekt. Jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp det. Cyklade i alla fall till jobbet idag och nu ska jag strax ge mig ut och springa är tanken. Jag är inte särskilt bra på att springa, det är egentligen inte alls min grej, men jag ska ge det en ny chans tänkte jag. För min kondis har aldrig varit sämre än efter den här resan och den sista månadens slappande på Thailands stränder.
Men ja, nu sticker jag!

Tänker springa till Those dancing days - Those dancing days, plus gamla partyklassiker för mycket energi.

Yes! Imorrn börjar alltså det verkliga livet igen. För i alla fall fem veckor. Här ska det ges insyn och projektas och ha sig. Mycket intressant säger jag. Därför är det också dags att gå och lägga sig alldeles strax. Frågan är bara om jag kommer kunna somna, så här tidigt har jag inte sovit på tre veckor...

Idag har jag ätit den stora tårtan jag bakade till min brors födelsedagskalas. Supergod med färska jordgubbar, chokladmousse, banan och nötter i sockerkaksbottnarna. Och i fyra våningar! Den gjorde succé och låtsasfarmor förstod att det var jag som gjort den så fort hon såg den personliga dekorationen sa hon.

Annars är jag död. Vilket kan vara jobbigt på kalas. Jag och brorsan gick ut och festade lite spontant igårkväll. Jag hängde med honom och hans grabbkompisar, eftersom alla mina vänner verkar ha lämnat stan den här helgen. Men det var lite skönt att slippa dem också. Inget onödigt krångel.

Bästa låten idag blir lätt Kings of Leon - Milk.

Igår gick jag en promenad och det var ju trevligt.
På vägen hem mötte jag en gammal klasskamrats pappa som var ute med deras fula lilla hund. Den här gamla klasskamraten har aldrig gett mig några ljuva minnen, men trots detta så hälsade jag glatt på hennes far för att visa att jag inte är den allra mest långsinta människan i världen. Då visar det sig istället att denna, relativt tjocka man med uppblåsta kinder, är det! Herregud, här glömmer man tydligen ingenting. Dessa människor har verkligen inte kommit någonstans i sina liv, och vad kan man då annat göra än att hata de som har det. Det är ju fasenimej helt otroligt.
Tänk att gamla spöken från barndomen aldrig ska lämna en. Tänk att det aldrig går att släppa. Man kan tro att något är glömt, nu när vi ska föreställa vuxna, men det är bara en illusion. För även om spökena inte alltid syns, så verkar de gå där brevid dig och osynligt vänta tills det är dags att inta rollerna igen.
Hade jag träffat några av de människor som jag delade min barndom med för första gången idag, så kan jag mycket väl tänka mig att vi skulle ha haft det väldigt trevligt ihop. Men eftersom vi vet hur det var då, så verkar det vara omöjligt att lägga dessa roller bakom oss och försöka lära känna varandra för de vi är idag. Ränderna går aldrig ur och var du svag då, förväntas du vara svag än. Var du tönt då, ser de ner på dig som om du fortfarande var det. Och var du tuff då, behandlas du direkt med samma upphöjelse. Barndomens roller har oss i sitt järngrepp närhelst vi möter dessa människor igen.
Jag hatar spöken.
Och nästa gång tänker jag hälsa ännu gladare på den där farsan.