In the Corner of My Bento Box.

Jag älskar förgängligheten, det levande materialet och årstidsberoendet.
Men det är också det som ibland gör att jag blir lite matt och trött.

Det är så fint ute. Det är så fint att jag bara vill lägga mig ner i gräset bland smörblommorna och dö. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förklara det. Det låter ju hemsk, men ja, jag tror inte det är möjligt att känna sig mer levande än just när man befinner sig bland allt det gröna i sommarkvällen. Och då känns det som om det är någon gång man ska dö så är det väl då. Fast jag vill inte dö, jag vill nog mest ligga där i gräset, se insekterna lysa som små guldpartiklar i solljuset och det skira gröna gräset liksom viska lugnande med sina tunga vippor.

Jag vill stanna tiden där. I tallarnas pelarsal, med solljuset som kastar in långa gyllene strimmor på den lilla stigen och de stora mossiga stenarna.

Jag blir liksom mållös, tidlös och alldeles lugn.

Sitter och försöker skissa på jobbet. Det är alltid lite klurigt och kräver både fokus och inspiration. Men samtidigt är det förstås väldigt kul. Vädret ute är ju dock så vackert att man inte vet var man ska ta vägen, fast egentligen vet man ju det. Det är ju ut man ska såklart! Igårkväll lydde jag mitt eget råd och cyklade in till stan och promenerade med mamma runt Strömmen. Kvällssolen gjorde det galet vackert, minst sagt. Nu är det såklart som vanligt också, plötsligt lever stan upp. Alla är ute, man hör musik och skratt och uteserveringarna fylls med människor. Jag blir så glad av att se att staden är sådär levande igen. Nu är sommaren verkligen inte långt borta.

Häromdagen hittade jag ytterligare en skatt i mina snygga stad! Fast jag fotade den först idag.
Två stora helbladiga askar stod och gömde sig, fast ändå inte, bland lindarna vid promenaden. Om det är något träd som är mitt favoritträd så är det nog lätt helbladig ask. Jag menar, vem vill vara som alla andra? Dessutom har bladen en supersnygg form.

På väg hem från jobbet kände jag mig lite matt. Så när jag cyklade förbi den övergivna parkeringsplatsen med de stora oxlarna som alla stod i blom så svängde jag in. Där inne bland vildvuxna ogräs, gamla berberisbuskar och de fina oxlarna kunde jag gömma mig en stund. Visserligen ligger det lite utanför stan, men det kändes som om jag var rätt långt därifrån. Som en hemlig grön plats bara för mig. Bland blommor och udda ting, så som lite asfaltssnuttar, skräp, avlagda bildelar och några tågvagnar, kunde jag känna mig lugn.
Ibland, som idag, gjorde det mig lite ledsen när det känns som att folk har glömt poängen. När folk har glömt att det måste finnas lite kärlek också. Lite kärlek till det man faktiskt tycker om och det som en gång fick en att välja just det som prio ett i livet.
Därför var det som en befrielse att få gömma sig inne bland de crazy blommande oxlarna.
Nu kan jag andas lite lättare igen.