In the Corner of My Bento Box.

Igår gick jag en promenad och det var ju trevligt.
På vägen hem mötte jag en gammal klasskamrats pappa som var ute med deras fula lilla hund. Den här gamla klasskamraten har aldrig gett mig några ljuva minnen, men trots detta så hälsade jag glatt på hennes far för att visa att jag inte är den allra mest långsinta människan i världen. Då visar det sig istället att denna, relativt tjocka man med uppblåsta kinder, är det! Herregud, här glömmer man tydligen ingenting. Dessa människor har verkligen inte kommit någonstans i sina liv, och vad kan man då annat göra än att hata de som har det. Det är ju fasenimej helt otroligt.
Tänk att gamla spöken från barndomen aldrig ska lämna en. Tänk att det aldrig går att släppa. Man kan tro att något är glömt, nu när vi ska föreställa vuxna, men det är bara en illusion. För även om spökena inte alltid syns, så verkar de gå där brevid dig och osynligt vänta tills det är dags att inta rollerna igen.
Hade jag träffat några av de människor som jag delade min barndom med för första gången idag, så kan jag mycket väl tänka mig att vi skulle ha haft det väldigt trevligt ihop. Men eftersom vi vet hur det var då, så verkar det vara omöjligt att lägga dessa roller bakom oss och försöka lära känna varandra för de vi är idag. Ränderna går aldrig ur och var du svag då, förväntas du vara svag än. Var du tönt då, ser de ner på dig som om du fortfarande var det. Och var du tuff då, behandlas du direkt med samma upphöjelse. Barndomens roller har oss i sitt järngrepp närhelst vi möter dessa människor igen.
Jag hatar spöken.
Och nästa gång tänker jag hälsa ännu gladare på den där farsan.