In the Corner of My Bento Box.

Yes, nu tänker jag sluta för dagen, ta min cykel och bege mig till ett mysigt café för att njuta av eftermiddagen!  Vädret är ju tipptopp, om än något kyligt i luften. Jag tar min snygga skinnjacka på såklart. Kanske blir det en cappuccino... eller ett secondhand-fynd!
Tjing!

Kan inte låta bli att tycka att cykeln är det absolut ultimata sättet att ta sig runt i en stad så länge vädret också håller med. Trivsamt, lagom snabbt och med tid att se på allt det sköna. Inte är det särskilt krångligt att ändra sig och slå en rundpall heller. Eller att cykla fram och tillbaka och upptäcka nya små vägar och skrymslen. Så här såg det ut igår när jag tog en fruktpaus nere vid kajen.

Att jag tycker det är grymt att bo i en arbetarstad! Speciellt en så snygg som min!
(Trodde inte det var möjligt att bli nyförälskad i sin gamla hemstad...?)

Idag har jag varit runt, runt i innerstan och tittat på grönytor. Och det gör mig så förbannad, och ganska så ledsen och rätt uppgiven... för de enda som nyttjar parker och grönytor dagtid en vardag, verkar vara alkisarna. De fanns i nästan varenda park. Är det för dem som vi landskapsarkitekter ritar nya parker?
Vad gör alla andra människor, jo, de jobbar såklart, eller går i skolan. Och sen blir det kväll och mörkt och då kan man ju inte heller gå ut för då blir man ju våldtagen. Och ju färre som går ut, desto farligare blir det ju för de som faktiskt vågar sig ut.

Det blir en ond cirkel, av fega, trygghetsnarkomaner till svenskar!
Så ut med er, för helvete! Gå ut på stan, gå ut i kvarteret eller runt gatan. Sluta skjutsa era barn till skolan.

Lev ett liv utomhus också, så att inte de enda som gör det är de som vi till alla pris försöker glömma att de existerar. Då är det inte så konstigt att de tar våra utemiljöer och gör dem till sina revir dit vi inte längre vågar oss ut.

Jepp, så var det kutat och klart. Det gick helt okej och det är ju så fint ute. Med syréndoft i näsan kan man nästan inte göra annat än springa lite till. Nyduschad nu, dags för lite mys framför tv'n och fil med lite hemmagjord rabarber i sockerlag. Mmm...

Är det möjligt? Har nog aldrig tyckt att det varit så skönt att komma igång med jobb eller skola förut, som jag tyckte idag. Men å andra sidan har jag aldrig fått ha en sådan paus som jag haft det här året innan i mitt liv heller. Men nu har jag ett kul jobb dessutom, ett riktigt arbete. Med viktiga möten att vara med på. Väldans trevligt helt enkelt. Imorgon börjar jag med mitt eget projekt. Jag ska fundera lite på hur jag ska lägga upp det. Cyklade i alla fall till jobbet idag och nu ska jag strax ge mig ut och springa är tanken. Jag är inte särskilt bra på att springa, det är egentligen inte alls min grej, men jag ska ge det en ny chans tänkte jag. För min kondis har aldrig varit sämre än efter den här resan och den sista månadens slappande på Thailands stränder.
Men ja, nu sticker jag!

Tänker springa till Those dancing days - Those dancing days, plus gamla partyklassiker för mycket energi.

Yes! Imorrn börjar alltså det verkliga livet igen. För i alla fall fem veckor. Här ska det ges insyn och projektas och ha sig. Mycket intressant säger jag. Därför är det också dags att gå och lägga sig alldeles strax. Frågan är bara om jag kommer kunna somna, så här tidigt har jag inte sovit på tre veckor...

Idag har jag ätit den stora tårtan jag bakade till min brors födelsedagskalas. Supergod med färska jordgubbar, chokladmousse, banan och nötter i sockerkaksbottnarna. Och i fyra våningar! Den gjorde succé och låtsasfarmor förstod att det var jag som gjort den så fort hon såg den personliga dekorationen sa hon.

Annars är jag död. Vilket kan vara jobbigt på kalas. Jag och brorsan gick ut och festade lite spontant igårkväll. Jag hängde med honom och hans grabbkompisar, eftersom alla mina vänner verkar ha lämnat stan den här helgen. Men det var lite skönt att slippa dem också. Inget onödigt krångel.

Bästa låten idag blir lätt Kings of Leon - Milk.

Igår gick jag en promenad och det var ju trevligt.
På vägen hem mötte jag en gammal klasskamrats pappa som var ute med deras fula lilla hund. Den här gamla klasskamraten har aldrig gett mig några ljuva minnen, men trots detta så hälsade jag glatt på hennes far för att visa att jag inte är den allra mest långsinta människan i världen. Då visar det sig istället att denna, relativt tjocka man med uppblåsta kinder, är det! Herregud, här glömmer man tydligen ingenting. Dessa människor har verkligen inte kommit någonstans i sina liv, och vad kan man då annat göra än att hata de som har det. Det är ju fasenimej helt otroligt.
Tänk att gamla spöken från barndomen aldrig ska lämna en. Tänk att det aldrig går att släppa. Man kan tro att något är glömt, nu när vi ska föreställa vuxna, men det är bara en illusion. För även om spökena inte alltid syns, så verkar de gå där brevid dig och osynligt vänta tills det är dags att inta rollerna igen.
Hade jag träffat några av de människor som jag delade min barndom med för första gången idag, så kan jag mycket väl tänka mig att vi skulle ha haft det väldigt trevligt ihop. Men eftersom vi vet hur det var då, så verkar det vara omöjligt att lägga dessa roller bakom oss och försöka lära känna varandra för de vi är idag. Ränderna går aldrig ur och var du svag då, förväntas du vara svag än. Var du tönt då, ser de ner på dig som om du fortfarande var det. Och var du tuff då, behandlas du direkt med samma upphöjelse. Barndomens roller har oss i sitt järngrepp närhelst vi möter dessa människor igen.
Jag hatar spöken.
Och nästa gång tänker jag hälsa ännu gladare på den där farsan.