In the Corner of My Bento Box.

Det är så fint ute. Det är så fint att jag bara vill lägga mig ner i gräset bland smörblommorna och dö. Jag kan inte komma på något bättre sätt att förklara det. Det låter ju hemsk, men ja, jag tror inte det är möjligt att känna sig mer levande än just när man befinner sig bland allt det gröna i sommarkvällen. Och då känns det som om det är någon gång man ska dö så är det väl då. Fast jag vill inte dö, jag vill nog mest ligga där i gräset, se insekterna lysa som små guldpartiklar i solljuset och det skira gröna gräset liksom viska lugnande med sina tunga vippor.

Jag vill stanna tiden där. I tallarnas pelarsal, med solljuset som kastar in långa gyllene strimmor på den lilla stigen och de stora mossiga stenarna.

Jag blir liksom mållös, tidlös och alldeles lugn.